Byråkratins labyrint, del 8: När David faktiskt vinner över Goliat (nästan)

Jag stirrade på PDF:en. Läste första meningen. Läste den igen. Och en tredje gång för säkerhets skull.

"Nämnden undanröjer [myndighetens] beslut om anställning och återförvisar ärendet till [myndigheten] för förnyad handläggning."

Jag hade vunnit.

Efter månader av byråkratisk krigsföring, administrativt motstånd och kafkaeskt krångel hade Statens överklagandenämnd faktiskt gett mig rätt. De upphävde myndighetens anställningsbeslut.

Nämndens motivering – ren juridisk poesi

Beslutet var kort men kärnfullt. Nämnden konstaterade torrt:

"[Myndigheten] har i ärendet angett att [mitt namn och efternamn] på grund av ett administrativt misstag inte har kallats till intervju trots att han utifrån sina meriter borde ha blivit det. Vidare har [myndigheten] anfört att myndigheten inte har kunnat bedöma [mitt namn och efternamn] ansökningshandlingar utifrån förtjänst och skicklighet på grund av att han inte kallats till intervju."

Och sedan kommer hammarslaget:

"Statens överklagandenämnd instämmer i [myndighetens] bedömning att klaganden borde ha kallats till en intervju och att – när inte så har skett – [myndigheten] har saknat möjligheter att göra en bedömning av ansökningshandlingarna utifrån förtjänst och skicklighet."

Med andra ord: Myndigheten hade inte ens gjort en riktig bedömning. De hade diskvalificerat mig på grund av ett rent administrativt misstag och sedan tillsatt någon annan. Detta stred mot grundlagens krav på saklig grund vid statliga anställningar.

Den stora antiklimaxen

Men vänta. "Återförvisar ärendet till [myndigheten] för förnyad handläggning"? Vad betyder det egentligen?

Jo, det betyder att:

1. Den nuvarande anställningen upphävs formellt

2. Myndigheten måste göra om rekryteringsprocessen

3. Jag ska få en chans att bli rättvist bedömd

Men – och här kommer det stora MEN – det betyder inte att jag automatiskt får jobbet. Det betyder bara att jag får en chans att konkurrera på lika villkor.

Efter allt detta. Efter månader av kamp. Efter att ha bevisat att myndigheten gjort fel. Är belöningen... att få göra en jobbintervju?

Det är som att vinna en rättegång om en stulen bil och som belöning få möjligheten att köpa tillbaka sin egen bil till marknadspris.

Myndighetens snabba svar

Redan några dagar efter nämndens beslut kom ett mejl från myndighetens HR-avdelning:

"[Myndigheten] har mottagit nämndens beslut i ärendet om överklagan. HR-enheten återkommer till dig i början av augusti med kallelse till intervju."

Augusti. Den person som felaktigt fått tjänsten hade alltså arbetat där i tre månader, och skulle få fortsätta ytterligare en månad innan något hände.

Man kan undra vad som händer med henne. Får hon fortsätta arbeta under tiden? Får hon behålla lönen för de månader hon arbetat? Vem bär ansvaret för denna röra?

Pyrrhussegern

En pyrrhusseger är en seger som kostar så mycket att den nästan är en förlust. Det kändes lite så här. Visst, jag hade fått rätt. Systemet hade fungerat till slut. Men:

1. Det hade tagit månader av mitt liv

2. Den andra personen hade redan hunnit etablera sig

3. Jag skulle nu konkurrera i en process där alla redan visste vad som hänt

4. Stämningen skulle garanterat vara... speciell

Dessutom, vem säger att de inte bara gör om samma bedömning? "Efter noggrann utvärdering anser vi fortfarande att [samma person] är bäst lämpad för tjänsten."

Reaktionerna

När jag berättade om utgången för vänner och kollegor var reaktionerna blandade:

"Fantastiskt! Du vann!" "Ja... typ." "Vad menar du typ?" "Jag får göra en intervju." "...det var allt?" "Japp." "Efter allt det här?" "Japp." "..."

En kollega sammanfattade det bra: "Så du bevisade att systemet är trasigt, men belöningen är att få delta i samma trasiga system en gång till?"

De större frågorna

Mitt fall väcker flera viktiga frågor om hur statliga rekryteringar fungerar:

1. Varför verkställs beslut innan överklagandetiden gått ut? Detta undergräver hela överklagandeinstitutet. Om någon redan hunnit arbeta i månader blir det mycket svårare att upphäva beslutet.

2. Vad händer med den som felaktigt fått jobbet? I mitt fall hade personen arbetat i tre månader. Får hon ersättning? Kan hon söka jobbet igen? Vems fel är det att hon hamnat i denna situation?

3. Hur vanliga är "administrativa misstag"? Om någon med 20 års erfarenhet kan sorteras bort av misstag, hur många andra har drabbats? Finns det någon kvalitetskontroll?

4. Är systemet designat för att avskräcka överklaganden? Processen är så långdragen och krånglig att de flesta förmodligen ger upp. Är det meningen?

Vad händer nu?

Nu väntar alltså en intervju i augusti. En intervju där alla inblandade vet historien. Där jag ska försöka övertyga samma personer som gjorde misstaget från början att jag är rätt person för jobbet.

Det känns lite som att gå på en andra dejt med någon som råkade köra över ens hund på den första dejten. Visst, de har bett om ursäkt och erkänt misstaget, men stämningen kommer aldrig bli helt avslappnad.

Men jag tänker gå på den intervjun. Inte för att jag tror att jag kommer få jobbet – den illusionen har denna process effektivt krossat. Utan för principens skull. För att visa att man kan stå upp mot systemet. För att kanske, bara kanske, få dem att tänka efter nästa gång innan de sorterar bort någons ansökan "av misstag".

Lärdomar från resan

Om någon läser detta och överväger att överklaga ett statligt anställningsbeslut, här är mina råd:

1. Ha tålamod – processen tar månader, ibland över ett halvår

2. Dokumentera allt – varje mejl, varje beslut, varje kommunikation

3. Förvänta dig inte för mycket – även om du vinner är "vinsten" ofta symbolisk

4. Var beredd på motstånd – myndigheter gillar inte att erkänna fel

5. Principen är viktigare än resultatet – ibland måste man stå upp för vad som är rätt

Slutord (eller är det?)

Detta är inte slutet på historien. I augusti ska jag på intervju. Kanske får jag jobbet, kanske inte. Kanske blir det nya turer i byråkratins labyrint.

Men en sak har jag lärt mig: Systemet är inte perfekt. Det är fullt av kryphål, konstigheter och rena absurditeter. Men ibland, bara ibland, fungerar det faktiskt. Och när det gör det – när en liten medborgare faktiskt får rätt mot en stor myndighet – då känns det faktiskt lite som att demokratin fungerar.

Även om belöningen bara är en jobbintervju.

Som Kafka själv skrev: "Det finns oändligt mycket hopp, men inte för oss." Fast i mitt fall blev det i alla fall lite hopp. Och en intervju i augusti.

Vad som händer där? Det får bli nästa kapitel i denna märkliga saga...