Byråkratins labyrint, del 7: "Vi hänvisar till ärendet" – ett kapitel i svensk myndighetskonst

Efter myndighetens häpnadsväckande erkännande om att de gjort ett administrativt misstag som diskvalificerade mig från rekryteringsprocessen, väntade jag spänt på besked från Statens överklagandenämnd om min förnyade begäran om inhibition.

Ett oväntat förslag

Men innan nämndens svar hann komma fick jag en idé. Om nu myndigheten erkände sitt misstag, kanske de var villiga att lösa detta utanför den formella processen?

Jag formulerade ett förlikningsförslag – en möjlighet för båda parter att undvika en långdragen process. Mitt förslag var enkelt: Jag drar tillbaka min överklagan om myndigheten ersätter mig ekonomiskt för den uteblivna möjligheten att konkurrera om tjänsten på lika villkor.

Det var inte girighet som drev mig. Snarare en praktisk insikt om att systemet uppenbarligen inte var konstruerat för att rätta till denna typ av misstag när någon väl tillträtt. En ekonomisk kompensation skulle åtminstone erkänna skadan och ge någon form av upprättelse.

Svaret från myndigheten var kort och förutsägbart: "Vi hänvisar till det pågående ärendet."

Översättning från myndighetsspråk: "Vi tänker inte göra något frivilligt för att lösa detta."

Inhibitionsbeslutet – en studie i byråkratisk timing

Strax därefter kom beslutet från Statens överklagandenämnd angående min begäran om inhibition. Beslutet var kort, nästan brutalt i sin enkelhet:

"Nämnden vidtar ingen åtgärd i fråga om yrkandet om inhibition."

Motiveringen? Jo, eftersom anställningsbeslutet redan hade verkställts innan ärendet kom till nämnden, fanns det inget att inhibera. Personen hade redan börjat jobba.

Detta är byråkratisk logik när den är som mest utsökt. Systemet är uppbyggt så att:

1. Myndigheten behöver inte vänta med att verkställa beslut under överklagandetiden

2. Myndigheten tog sin tid att skicka över överklagandet ("skyndsamt" blev 13 dagar)

3. När ärendet väl når överklagandenämnden är det redan för sent för inhibition

Det är som att ha en nödbroms på tåget som bara fungerar när tåget står stilla.

Nämndens sammansättning – ett hopp?

Jag började forska lite om hur Statens överklagandenämnd faktiskt fungerar. Det visade sig att nämnden består av sju ledamöter:

• En ordförande (erfaren domare)

• Sex andra ledamöter utsedda av regeringen

För varje ärende deltar ordföranden plus några av ledamöterna. De ska göra en helt självständig bedömning baserat på handlingarna i ärendet.

Det som gav mig hopp var att nämnden faktiskt har befogenhet att upphäva felaktiga beslut, även om det är ovanligt. Enligt statistik jag hittade upphävs eller ändras cirka 3-5% av alla överklagade anställningsbeslut.

Med tanke på att myndigheten öppet erkänt sitt misstag borde väl mitt fall tillhöra den lilla minoritet som faktiskt får rätt?

Väntan intensifieras

Nu började den riktiga väntan. Inhibitionsfrågan var avgjord (eller snarare icke-avgjord), men huvudfrågan kvarstod: Skulle nämnden upphäva anställningsbeslutet?

Under väntetiden fortsatte jag att dokumentera processen. Jag insåg att oavsett utgång hade jag material till en viktig berättelse om hur systemet fungerar – eller inte fungerar.

En jurist jag pratade med sa något minnesvärdt: "Problemet med systemet är att det utgår från att alla gör rätt från början. När någon faktiskt gör fel finns det nästan inga effektiva mekanismer för att rätta till det."

LinkedIn-dramaturgin fortsätter

Under tiden fortsatte den nytillträdda att etablera sig offentligt i sin roll. Fler inlägg på LinkedIn, fler synliga aktiviteter. Varje sådan manifestation gjorde det psykologiskt svårare för nämnden att upphäva beslutet.

Jag kunde inte låta bli att tänka på det strategiska i detta. Var det medvetet? Hade hon fått rådet att vara så synlig som möjligt för att befästa sin position? Eller var det bara naturligt för någon som är glad över sitt nya jobb?

Systemkritik växer fram

Ju längre processen pågick, desto tydligare blev systemets brister:

1. Verkställighet före prövning: Att låta beslut verkställas innan överklagandetiden ens gått ut undergräver hela överklagandeinstitutet.

2. Tidsfördröjning som strategi: Genom att fördröja översändandet av överklaganden kan myndigheter effektivt omintetgöra möjligheten till inhibition.

3. Erkännanden utan konsekvenser: Att en myndighet kan erkänna allvarliga fel utan att behöva rätta till dem urholkar förtroendet för systemet.

4. Ingen proportionalitet: Samma process gäller oavsett om det handlar om ett uppenbart misstag eller en genuin meningsskiljaktighet om meriter.

Medan vi väntar...

Veckorna gick. Varje dag kollade jag mejlen i hopp om besked från nämnden. Samtidigt fortsatte livet på myndigheten som vanligt. Den felaktigt tillsatta personen (för så såg jag det nu) fortsatte att arbeta, fortsatte att synas, fortsatte att befästa sin position.

Det är något speciellt med att vänta på ett beslut man vet kan förändra allt – eller ingenting. Varje dag som går känns både som en evighet och som att tiden rusar iväg.

Men så, när jag nästan gett upp hoppet, kom det. Ett mejl från Statens överklagandenämnd med ämnesraden "Beslut i ärende 3.1-SON 304-2025".

Med darrande händer öppnade jag bifogad PDF...

Men vad som stod där, och vad som hände sedan, får ni veta i nästa del. För även i byråkratins värld måste vissa ögonblick få behålla sin dramatik.