Byråkratins labyrint, del 6: När myndigheten erkänner sitt misstag (men inte vill göra något åt det)

Efter veckors väntan kom äntligen möjligheten att ta del av myndighetens yttrande till Statens överklagandenämnd. Jag hade förväntat mig det vanliga – kreativa omtolkningar av meritvärdering, hänvisningar till "helhetsbedömningar" och kanske någon vag formulering om "personlig lämplighet".

Men det jag läste fick mig att tappa hakan.

Bomberkännandet

I sitt yttrande skriver myndigheten svart på vitt:

"Under urvalets gång har [mitt namn och efternamn] ansökan av misstag blivit registrerad som 'telefonkontakt tagen' av handläggare på [myndigheten], varpå rekryteringsföretaget som kallade till intervju trodde att [mitt namn och efternamn] redan var kontaktad och bedömd som ej aktuell för vidare process."

Låt det sjunka in ett ögonblick. Myndigheten erkänner att:

1. De gjorde ett administrativt misstag

2. Detta misstag ledde till att jag aldrig kallades till intervju

3. Rekryteringsföretaget agerade på felaktig information

Men vänta, det blir bättre (eller värre, beroende på hur man ser det):

"Denna hantering är mycket beklaglig då [mitt namn och efternamn] meriter ger att han borde blivit uttagen till intervju."

Där står det. Svart på vitt. Myndigheten erkänner inte bara att de gjort fel, utan också att mina meriter faktiskt kvalificerade mig för intervju. Efter 20 års erfarenhet inom området jämfört med den tillsatta personens 6 år – ja, det var väl inte så konstigt ändå.

Den förbluffande slutsatsen

Nu kommer man förstås tro att myndigheten, efter detta erkännande, skulle vilja rätta till sitt misstag. Men nej, här kommer den byråkratiska kullerbytta:

"Vi kan konstatera att det har skett ett misstag, men [myndigheten] anser också att det inte går att backa processen då anställningsbeslut redan är fattat och ärendet avslutat."

Detta är som att säga: "Vi körde över din hund, vi erkänner att vi körde över din hund, vi beklagar djupt att vi körde över din hund, men hunden är redan död så vad ska man göra?"

Logiken är hisnande. Hela poängen med ett överklagande är ju att kunna rätta till felaktiga beslut. Om man inte kan "backa processen" när beslut redan är fattade, vad är då vitsen med överklagandeinstitutet överhuvudtaget?

Mystiska misstag och obesvarade frågor

Något som slår mig är hur vagt myndigheten beskriver själva misstaget. "Av misstag blivit registrerad som 'telefonkontakt tagen'" – hur går det ens till?

I min ansökan stod det klart och tydligt att jag hade 20 års erfarenhet av direkt relevans för tjänsten. Hur kan någon läsa det och tänka "Ah, den här personen har vi redan ringt och tackat nej till"?

Det väcker flera obekväma frågor:

• Vem gjorde denna felaktiga registrering?

• När upptäcktes misstaget egentligen?

• Hur många andra sökande kan ha drabbats av liknande "misstag"?

• Finns det några kvalitetskontroller i rekryteringsprocessen?

Den berömda checklistan

Tillsammans med yttrandet skickade myndigheten också den mystiska "Checklista för inkluderande rekrytering". Jag hade förväntat mig något imponerande – kanske ett genomarbetat dokument med tydliga riktlinjer och kontrollpunkter.

Istället var det en relativt generisk lista med punkter som "Se över ditt språk" och "Var specifik i arbetsuppgifterna". Ironiskt nog står det också "Säkerställ att en eventuell idealbild inte förleder dig i ditt beslut".

Tydligen förledde den idealbilden dem att registrera min ansökan som redan avfärdad utan att ens läsa den ordentligt.

Begäran om inhibition – sista försöket

Eftersom myndigheten nu öppet erkänt sitt misstag beslutade jag mig för att förnya min begäran om inhibition till Statens överklagandenämnd. Med myndighetens egna ord som ammunition skrev jag:

"Med beaktande av [myndighetens] erkännande att ett allvarligt misstag begåtts, anser jag att det finns starka skäl för inhibition. [Myndigheten] har bekräftat att jag, på grund av ett administrativt misstag, aldrig fick min ansökan bedömd på saklig grund trots att mina meriter borde ha föranlett detta."

Det kändes som att lägga fram bevismaterial där den anklagade redan erkänt sig skyldig. Om inte detta räckte för att få rätt, vad skulle då krävas?

Timing och taktik

Under tiden denna process pågick såg jag något intressant på LinkedIn. Den person som fått tjänsten hade lagt upp ett inlägg där hon stolt berättade om sin nya roll. Kommentarerna från kollegor och chefer på myndigheten haglade in med gratulationer.

Det slog mig att detta mycket väl kunde vara en medveten strategi. Genom att offentligt etablera sig i rollen blir det psykologiskt och praktiskt svårare för överklagandenämnden att upphäva beslutet. Det är en sak att upphäva ett beslut på pappret, en helt annan att be någon som redan presenterat sig offentligt att lämna tjänsten.

Reflektioner om systemet

Myndighetens yttrande avslöjar en fundamental brist i hur statliga rekryteringar hanteras. Om ett erkänt administrativt misstag som helt diskvalificerade en kvalificerad kandidat inte är tillräckligt för att ompröva ett beslut, vad säger det om systemets integritet?

Det är som om processen är viktigare än resultatet. Att följa alla steg och checklistor blir ett självändamål, även när det leder till uppenbart felaktiga resultat.

Men nu hängde allt på Statens överklagandenämnd. Skulle de ha modet att faktiskt agera på myndighetens erkännande? Eller skulle även de dra slutsatsen att "vad som gjorts kan inte göras ogjort"?

Som vanligt slutar vi med en cliffhanger. För i byråkratins värld är inget avgörande någonsin slutgiltigt, och varje svar föder bara nya frågor.

I nästa del ska vi se hur överklagandenämnden hanterade inhibitionsfrågan, och spoiler alert: det blir inte mindre kafkaeskt...