Byråkratins labyrint, del 5: Ärendet når faktiskt överklagandenämnden!

Efter några dagars tystnad fick jag plötsligt ett mejl från en ny aktör i denna byråkratiska balett – Statens överklagandenämnd:

Mina damer och herrar, detta är historiskt! Min överklagan har faktiskt transporterats från en myndighet till en annan! Någon, någonstans, har tryckt på "skicka" istället för "förhala"!

Det här är ingen liten sak. Efter veckor av administrativt limbo, där min överklagan verkade ha fastnat i ett svart hål av byråkrati, har den nu faktiskt nått fram till den instans som ska pröva den. Och jag har till och med fått ett ärendenummer – en officiell, statligt sanktionerad kombination av siffror och bokstäver som bekräftar att mitt ärende faktiskt existerar.

Man skulle nästan kunna tro att systemet fungerar!

Tidslinje med märkliga luckor

Låt oss titta på tidslinjen så här långt:

• 17 april: Jag skickar in mitt överklagande till myndigheten, och de bekräftar mottagandet

• 24 april: Anställningsbeslutet anslås (enligt myndigheten)

• 29 april: Jag mejlar Statens överklagandenämnd med begäran om inhibition

• 5 maj: Den nya medarbetaren tillträder tjänsten

• 6 maj: Myndigheten beslutar att räkna min överklagan som inkommen den 24 april

• 7 maj: Myndigheten skickar äntligen över mitt överklagande till Statens överklagandenämnd

Det finns några märkliga luckor här. Enligt förvaltningslagen 46 § ska myndigheten "skyndsamt" överlämna överklagandet till överinstansen. Men det tog 13 dagar från att de bekräftade mottagandet tills de faktiskt skickade handlingarna vidare. Och från beslutet att räkna överklagan som giltig till att faktiskt skicka den tog det fortfarande en hel dag.

Jag funderar på hur "skyndsamt" definieras i myndigheternas ordbok. "Inom ett par veckor" verkar vara tolkningen här, vilket knappast stämmer överens med ordets vanliga betydelse.

Om "skyndsamt" i myndighetsspråk betyder "inom två veckor", undrar jag hur lång tid "snarast möjligt" tar? Kanske någon gång innan pensionen?

Inhibitionsbegäran – en liten gnista av hopp

I samma mejl bekräftade nämnden något annat intressant:

De hade alltså fått min begäran om inhibition redan den 29 april, trots att själva överklagandet ännu inte nått dem. Detta är faktiskt litet hoppfullt – åtminstone kan de nu pröva om tillsättningen ska pausas i väntan på slutligt beslut.

Jag bekräftade omgående att det var korrekt och passade samtidigt på att korrigera ett litet faktafel:

Vad detta betyder för inhibitionsfrågan återstår att se. Personen har nu varit på jobbet i några dagar, vilket komplicerar frågan. Men rättsligt sett är det fortfarande möjligt att besluta om inhibition, även om det i praktiken blir mer komplicerat ju längre tid som går.

Vad händer nu?

Nu går vi in i nästa fas av processen – den faktiska prövningen. Statens överklagandenämnd kommer att bedöma om:

1. Min inhibitionsbegäran ska beviljas (vilket skulle innebära att den tillsatta personen tillfälligt får lämna tjänsten)

2. Myndigheten faktiskt följt principerna om förtjänst och skicklighet när de tillsatte tjänsten

Nämnden består av en ordförande (en erfaren domare) och fem andra ledamöter som utses av regeringen. De ska göra en självständig bedömning av om mina meriter faktiskt var överlägsna den tillsatta personens i relation till de krav som ställdes för tjänsten.

Hur lång tid detta tar varierar, men ofta handlar det om månader snarare än veckor. Under tiden fortsätter personen antagligen arbeta på tjänsten, såvida inte inhibition beviljas.

Den större bilden – ett systemfel?

Det slår mig nu, när vi är mitt i denna process, hur underligt systemet egentligen är konstruerat. Överklaganderätten finns där som en rättssäkerhetsgaranti, men samtidigt:

1. Beslutet verkställs normalt innan överklagandetiden ens gått ut

2. Den som fick tjänsten börjar jobba innan överklagan prövats

3. Processen är långsam, vilket innebär att när beslutet väl kommer har personen ofta hunnit arbeta där länge

4. Myndigheten som fattade beslutet är samma instans som ska bedöma om överklagan kommit in i tid och skicka den vidare

Allt detta gör att överklaganderätten i praktiken blir en ganska svag mekanism. Det är nästan som om systemet är designat för att i teorin tillåta överklaganden, men samtidigt skapa så många praktiska hinder att det sällan leder till faktiska förändringar.

Det påminner om en restaurang som har en "nöjd-kund-garanti" skriven med mikroskopisk text längst ner på menyn, men som kräver att klagomålet lämnas in på ett specifikt formulär, på en tisdag, under en blodmåne, och helst innan du ens smakat på maten.

Lärdom: Uthållighet är nyckeln

Om det är något denna process lärt mig så här långt är det värdet av uthållighet. Systemet verkar delvis förlita sig på att människor tröttnar, ger upp och låter saker bero. Att fortsätta driva ett ärende genom alla dessa steg kräver tid, energi och tålamod som många helt enkelt inte har.

Men nu när mitt ärende faktiskt har nått fram till prövningsinstansen känner jag en viss tillfredsställelse. Oavsett slutresultat har jag åtminstone sett till att få en faktisk prövning av om anställningsbeslutet var korrekt utifrån lagens krav.

Om det finns en lärdom att dra redan nu är det kanske denna: Systemet är inte perfekt, inte ens nära, men det kan åtminstone ibland fungera om man är tillräckligt envis.

För att citera den store filosofen Samuel Beckett: "Försök igen. Misslyckas igen. Misslyckas bättre." Även om jag i detta fall hoppas misslyckas mindre och lyckas mer.