Byråkratins labyrint, del 4: När förnuftet vann en liten seger

När vi senast hördes hade jag fastnat i ett limbo där min överklagan av ett anställningsbeslut ansågs ha kommit in "för tidigt". Myndigheten bad mig skicka in exakt samma dokument igen, trots att de redan hade det, och trots att jag inte hade någon kopia eftersom överklagan skickats i pappersformat.

En oväntad vändning

Efter tre dygns tystnad fick jag plötsligt ett kort men betydelsefullt mejl från myndigheten:

Vänta, vad? Är detta... förnuft jag bevittnar? I byråkratins värld? Har någon förtrollat min inkorg eller kan simpel logik faktiskt tränga genom regelverkets bepansrade fasad?

Efter veckor av frustrerad kommunikation, cirkelresonemang och hänvisningar till regler som verkade existera främst för att försvåra, hade myndigheten plötsligt valt den uppenbara, enkla och logiska lösningen. De skulle betrakta min överklagan som inkommen på anslagsdagen – precis som jag föreslagit från början.

Detta är nästan så överraskande som om Skatteverket skulle ringa och säga "Vet du vad, vi tror att du betalade för mycket skatt förra året, så vi skickar spontant tillbaka lite pengar."

Varför denna plötsliga pragmatism?

Jag kan bara spekulera kring varför myndigheten ändrade sig. Kanske insåg de att min överklagan hade så pass stark grund i sak att de inte ville riskera processuell kritik. Kanske blev det helt enkelt för uppenbart att de krånglade till något som kunde lösas med en pennstrykning. Eller så fanns det någon klok själ på juridiska avdelningen som till slut fick säga sitt.

Oavsett anledning är detta ett litet, men viktigt framsteg. Det visar att förnuft och pragmatism ibland kan segra över rigid formalism. Som vi alla vet, det finns inget bra i världen som inte kan bli lite bättre – och inget dåligt som inte kan bli lite värre. I detta fall blev något dåligt faktiskt lite bättre.

Vad händer nu?

Min överklagan bör nu skickas vidare till Statens överklagandenämnd (SÖN) för saklig prövning. För att vara säker på att processen fortskrider har jag mejlat både myndigheten och SÖN med uppföljningsfrågor:

1. När kan jag förvänta mig att handlingarna faktiskt skickas till SÖN?

2. Kan jag få ett ärendenummer hos SÖN för att kunna följa ärendets gång?

3. Kommer min tidigare begäran om inhibition (att tillfälligt stoppa anställningen) att prövas?

Det återstår att se om myndigheten nu följer "skyndsamhetskravet" i förvaltningslagen 46 §, eller om nästa fördröjning redan väntar runt hörnet.

Det större perspektivet

Denna lilla framgång löser förstås inte det grundläggande problemet – att en person med betydligt mindre erfarenhet och meriter fick jobbet, i vad jag anser vara strid med principerna om förtjänst och skicklighet.

Personen har nu börjat arbeta på tjänsten. Även om jag skulle få rätt i sakfrågan uppstår en praktisk komplikation: Vad händer med någon som redan tillträtt och kommit in i jobbet? Kommer nämnden ha "civilkurage" nog att faktiskt upphäva ett anställningsbeslut där personen redan är på plats?

Enligt praxis är detta ovanligt men inte helt uteslutet. Grundlagen och rättsprinciperna om förtjänst och skicklighet är faktiskt starkare än de praktiska olägenheterna. Men det kräver en tydlig och stark bedömning från nämndens sida.

Systemet påminner om en fotbollsmatch där motståndarlaget får göra ett mål, och sedan säger domaren: "Vänta lite, jag måste först kontrollera om det var offside. Men ni kan fortsätta spela, och om jag om tre månader kommer fram till att det var offside så... tja, då var det synd."

Lärdomar från paragrafrytteriet

Vad har denna senaste vändning lärt mig? Tre saker:

1. Envisheten lönar sig. Om jag hade accepterat myndighetens första tolkning – att min överklagan var ogiltig för att den kom in "för tidigt" – hade mitt ärende dött där. Istället fortsatte jag argumentera för det logiska och rimliga.

2. Dokumentation är avgörande. Genom att ha all kommunikation skriftlig kunde jag tydligt visa det orimliga i myndighetens krav och hänvisa till tidigare bekräftelser.

3. Ibland räcker det med att peka på elefanten i rummet. Min strategi var i slutändan ganska enkel: peka på det uppenbara i att de redan hade dokumentet och att det vore enklare att bara datera om det än att kräva en ny version.

Fortsättning följer...

Detta är bara en delseger. Den verkliga prövningen – om anställningsbeslutet faktiskt var korrekt utifrån principerna om förtjänst och skicklighet – har ännu inte börjat. Det kan ta månader innan Statens överklagandenämnd kommer med ett beslut.

Jag har full förståelse för att många skulle ge upp vid det här laget. Att driva en process som denna kräver tid, energi och tålamod som få har till övers. Kanske är det just därför systemet ser ut som det gör – det sliter ut de flesta innan de når mållinjen.

Men jag tänker fortsätta min resa genom byråkratins irrgångar, inte bara för min egen skull utan också för att dokumentera hur systemet faktiskt fungerar – eller inte fungerar – för oss medborgare.

För att citera en viss Bilbo Bagger: "Jag vet att jag bara har hälften av vad jag skulle behöva till hälften av det jag skulle vilja göra." Men ibland räcker även det för att åstadkomma något.