• Paragrafryttaren
  • Posts
  • Byråkratins labyrint, del 3: Kampen mot det administrativa oförnuftet

Byråkratins labyrint, del 3: Kampen mot det administrativa oförnuftet

När vi lämnade historien sist hade myndigheten bett mig skicka in min överklagan på nytt eftersom den första versionen ansågs ha kommit in "för tidigt" – trots att de redan bekräftat mottagandet och trots att anslagsdatumet nu passerats. Problemet komplicerades ytterligare av att jag inte hade någon kopia av överklagan, eftersom den skickats i pappersformat.

Jakten på en upplösning fortsätter

Jag beslutade mig för att kontakta Statens överklagandenämnd (SÖN) direkt för att förstå vad som egentligen gällde. Jag förklarade situationen och frågade om de kunde klargöra reglerna kring "för tidiga" överklaganden:

"Min fråga är: Är det korrekt att en överklagan som inkommit före ett besluts anslagsdatum automatiskt blir ogiltig? Eller kan en sådan överklagan anses ha inkommit på anslagsdagen istället?"

Svaret var lika formellt som oanvändbart:

"Myndigheten som har fattat beslutet om anställning prövar om överklagandet har kommit in i rätt tid. För eventuella förtydliganden gällande anställningsbeslutet eller anslaget hänvisas du till beslutsmyndigheten."

Cirkeln är nu sluten. Myndigheten hänvisar till regler de påstår att SÖN upprätthåller, SÖN hänvisar tillbaka till myndigheten. Det är som ett administrativt Bermudatriangel där logik och rimlighet försvinner utan ett spår.

Under tiden inledde den nyss tillsatta personen sin första arbetsvecka på tjänsten, den tjänst som jag hävdar tillsattes i strid med principerna om förtjänst och skicklighet.

Grundläggande frågor om förvaltningsrätt

Hela denna situation väcker fundamentala frågor om hur våra myndigheter fungerar:

  1. Hur kan ett överklagande som bekräftats mottaget av myndigheten ändå anses aldrig ha kommit in?

  2. Varför finns det ingen mekanism för att automatiskt inhibera (stoppa) verkställandet av ett beslut under tiden det prövas, särskilt när det gäller anställningar där skadan blir praktiskt irreparabel när någon väl tillträtt?

  3. Hur kan systemet vara utformat så att den som överklagat (ofta utan juridiska kunskaper) måste navigera genom ett minfält av processuella regler medan myndigheten (med egna jurister) kan agera som både part och domare i vissa delar av processen?

Det här handlar inte bara om min personliga upplevelse längre. Det handlar om rättssäkerhet, om förvaltningens syfte, och om möjligheten för medborgare att få en reell prövning av myndighetsbeslut.

Finns det någon utväg?

När varken SÖN eller myndigheten gav konstruktiv vägledning började jag fundera på alternativa vägar:

  1. JO-anmälan: Justitieombudsmannen granskar om myndigheter följer lagar och regler. Min situation, där myndigheten inte skickat vidare överklagan till SÖN trots bekräftat mottagande och inte heller hjälper mig att lösa situationen, skulle kunna vara grund för kritik.

  2. Förvaltningsrätten: Kan myndighetens beslut att "inte erkänna" min överklagan överklagas i sig?

  3. Insändare/media: Ibland kan offentlig granskning få myndigheter att ändra sitt agerande.

Det är som en rysk docka av överklaganden – jag kanske måste överklaga hanteringen av mitt överklagande av anställningsbeslutet. Och om den hanteringen också blir fel, kanske jag måste överklaga hanteringen av överklagandet av hanteringen... Det kunde vara ett roligt tankeexperiment om det inte samtidigt var så fruktansvärt frustrerande.

Systemfelet i större perspektiv

Mitt personliga ärende pekar på ett större systemfel i det statliga rekryteringssystemet:

  1. Skenbar rättssäkerhet: Det finns formellt en rätt att överklaga, men processen är konstruerad med så många fallgropar att den blir praktiskt svåranvänd.

  2. Otillräcklig öppenhet: Trots offentlighetsprincipen är det svårt att utvärdera om förtjänst och skicklighet verkligen styr rekryteringen när viktig dokumentation saknas eller är otillräcklig.

  3. Möjlighet till kringgående: System som skulle säkra rättssäkerheten kan istället användas för att fördröja och försvåra ansvarsutkrävande.

Förtroendet för att statliga anställningar tillsätts på sakliga grunder är helt centralt för tilltron till förvaltningen. Men mitt fall visar att de formella principerna kan urholkas av administrativa processer som praktiskt omöjliggör reell prövning.

Avslutande reflektioner

Hur detta ärende slutligen kommer att avgöras vet jag ännu inte. Men oavsett utgången har processen avslöjat hur svårt det är för en vanlig medborgare att utmana myndighetsbeslut, trots att vi lever i en rättsstat med höga ambitioner om objektivitet och saklighet.

Kafka skulle ha nickat igenkännande. Han skrev en gång: "Varje revolution förångas och lämnar efter sig bara slammet av en ny byråkrati." Kanske var det aldrig meningen att systemet skulle fungera smidigt för den som ifrågasätter det.

Men jag tänker fortsätta dokumentera min resa genom byråkratins irrgångar. Nästa steg blir att avgöra om jag ska JO-anmäla hanteringen av mitt överklagande, försöka hitta hjälp för att skriva en ny överklagan från grunden, eller bara inse att systemet är konstruerat för att tröttar ut den som ifrågasätter.

För den uppmärksamme läsaren är det uppenbart att vi nu befinner oss i byråkratins version av Dantes Inferno. Jag har lämnat de första kretsarna – förvirring och fördröjning – och vandrar nu djupare in mot kretsar av meningslöshet och absurditet. Vad väntar i centrum? Förmodligen ett formulär i fem exemplar som måste fyllas i med osynligt bläck.