Byråkratins labyrint, del 10: När seger förvandlas till nytt motstånd

Det finns något djupt ironiskt i att vinna en juridisk strid bara för att upptäcka att segern i sig blir början på en ny kamp. Som att klättra upp för ett berg bara för att inse att toppen bara var en platå, och det verkliga målet ligger på nästa berg.

I juni 2025 fick jag ett beslut från Statens överklagandenämnd som skulle ha känts som en seger. Nämnden undanröjde myndighetens anställningsbeslut och återförvisade ärendet för förnyad handläggning. Det var precis vad jag hade argumenterat för – att principerna om förtjänst och skicklighet inte hade följts korrekt.

Men som så ofta i byråkratins värld visade sig segern bara vara början på nästa kapitel av absurditet.

När "förnyad handläggning" blir en fras utan innehåll

Enligt nämndens beslut skulle myndigheten kalla mig till intervju så att de kunde fatta ett förnyat beslut "på ett fullständigt underlag". Det lät rimligt. Logiskt, till och med.

Den 4 september genomfördes intervjun. Som jag tidigare beskrivit i detta drama gick intervjun bra - en konstruktiv diskussion om mina kvalifikationer och vad jag skulle kunna bidra med till organisationen.

Men den 18 september kom det mystiska svaret. Inte ett anställningsbeslut, utan en skrivelse med rubriken "Svar angående genomförd intervju" som i sammanfattning sa att intervjun "inte föranleder någon annan åtgärd."

Inga beslutsformulering. Ingen anslagsuppgift. Ingen besvärshänvisning. Inget som påminde om ett formellt myndighetsbeslut enligt förvaltningslagen.

Experterna bekräftar det uppenbara

För att vara säker på min tolkning kontaktade jag både Statens överklagandenämnd och fackförbundet ST för att få klarhet i vad som egentligen hänt.

Svaret från nämnden var kristallklart: "I sakens natur ligger att myndigheten med anledning av nämndens beslut måste fatta ett nytt beslut."

Fackförbundet ST var ännu tydligare: "En skrivelse som bara säger att intervjun 'föranleder ingen annan åtgärd' är inte tillräckligt – det räknas inte som ett formellt beslut i förvaltningsrättslig mening."

Med andra ord: Myndigheten har inte följt nämndens beslut. De har genomfört intervjun men vägrar att fatta det nya beslut som krävs enligt återförvisningen.

Systemets inbyggda tröghet

Det här illustrerar något fascinerande och frustrerande med det byråkratiska systemet. Även när en högre instans tydligt säger att en myndighet gjort fel, finns det fortfarande otaliga sätt att fortsätta göra fel.

Myndigheten har nu hittat en ny metod: De följer bokstaven i beslutet (genomför intervju) men ignorerar dess anda (fatta ett nytt, korrekt beslut). Det är som att följa en kokbok genom att köpa ingredienserna men sedan vägra laga maten.

Tekniskt sett kan de säga att de "handlagt ärendet" efter återförvisningen. Men i praktiken har de bara skapat en ny byråkratisk chimär – något som ser ut som handläggning men saknar juridisk substans.

Vad gör man nu?

Nu står jag vid ett vägval. Alternativen ser ut så här:

Alternativ 1: Fortsätta tjata Kontakta myndigheten och kräva att de fattar ett korrekt beslut. Detta kommer troligen leda till månader av mejlväxling där de försöker förklara varför deras icke-beslut ändå är ett beslut.

Alternativ 2: JO-anmälan Anmäla myndigheten till Justitieombudsmannen för att inte ha följt nämndens beslut. JO kan kritisera men inte tvinga, så detta blir främst en symbolisk åtgärd.

Alternativ 3: Mediablast Ta historien till media och låta offentlig granskning skapa det tryck som rättsystemet uppenbarligen inte kan åstadkomma.

Alternativ 4: Ge upp Inse att systemet är konstruerat för att tröttar ut den som ifrågasätter och fokusera energin på annat.

Den större frågan

Men det här handlar inte bara om mitt enskilda fall längre. Det handlar om hur ett rättssystem kan urholkas inte genom att bryta mot lagar, utan genom att följa dem så minimalistiskt att de förlorar sin mening.

När en myndighet kan "lyda" ett överklagandenämndbeslut genom att genomföra en intervju men sedan vägra fatta det beslut som hela processen syftar till, vad betyder då överklganderätten egentligen?

Det är som att ha en nödutgång med en skylt som säger "Tryck här vid brand" och när man trycker händer... ingenting. Tekniskt sett fungerar knappen – den registrerar tryck. Men dörren öppnas inte.

Kafkas skugga

Franz Kafka skulle ha skrattat igenkännande åt denna situation. I "Processen" kämpar Josef K mot en rättsapparat som aldrig riktigt förklarar vad den anklagar honom för. I mitt fall kämpar jag mot en apparat som aldrig riktigt förklarar varför den vägrar följa sina egna regler.

Skillnaden är att Kafkas byråkrati var surrealistisk och drömlik. Min är bara... svensk. Vilket på sätt och vis är ännu mer frustrerande, eftersom den låtsas vara logisk och rättvis.

Vad händer härnäst?

Jag har ännu inte bestämt vilken väg framåt jag ska välja. Men en sak är säker – denna historia slutar inte här. Systemet kan ha många sätt att fördröja och försvåra, men jag har något som det saknar: uthållighet driven av principfasthet snarare än institutionell tröghet.

Som Winston Churchill sa: "Never give in, never give in, never, never, never." Förutom att han förmodligen aldrig behövde ta sig an svensk byråkrati. Om han hade gjort det hade citatet kanske varit: "Never give in, but holy hell, have you sett hur de hanterar återförvisningar här?"